Nedan försöker jag förklara varför jag tror att albumet speglar all den musik jag gillat under min levnad. Eftersom jag endast släppt igenom det jag själv gått igång på, går det nog att höra modsjackorna och det rebelliska långa håret som jag lät växa i tonåren. Mellanölsruset och det första halsblosset. Den första kyssen med nervös och känslig tunga. Och de första stapplande försöken att klinka fram Satisfaction på mammas och pappas gitarr i vardagsrummet. Går det till och med att känna lite av krampen i fingrarna av de oövervinnliga stenhårda strängarna.

Men det började framför en svart-vit tv hemma hos grannar i Laxå, hösten 1963. I programmet Drop In som leds av Kersti Adams Ray, uppträder ett då okänt band från Liverpool. Och detta kanske är den allra starkaste musikupplevelse jag någonsin kommer att få uppleva. Musiken tog fullständigt tag i mig. Som en blixt i den lilla pojkkroppen förmedlade musiken ett starkt hopp om att allt var möjligt.

Sedan kunde jag inte motstå Stones, Cream, Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jeff Beck innan Purple, Sabbath och Zeppelin satte outplånliga spår. Eller senare den storslagna och samtidigt rakryggade känsla som exempelvis Mahavishnu Orchestra, Billy Cobham eller Weather Report fyllde mig med. Och Chet Baker och Miles...

När datorer kom in i musikbilden öppnades ytterligare möjligheter. Då blev förutsättningarna att skapa häftiga sound närmast drömlika. Artister som Prince (med Sheila E.), Scritti Politti och Tears for Fears fick stor påverkan på mig och den nya tekniken fick inspirationen att flöda av skaparglädje. Nu utvecklas kanske de känsligaste och mest vemodiga toner i mitt huvud, som också hänger ihop med att jag blev förälder.

Musiken har alltsedan dess uppslukat mig och samtidigt skapat livsmening. Jag är lite som tjuren Ferdinand och sitter gärna under korkeken med mina gitarrer.

Forskare idag uttrycker musikens påverkan ungefär så här: vi tenderar att tycka om musik som skapar balans mellan det vi känner igen och det som är nytt, balans mellan det enkla och det komplexa och generellt det som liknar det vi tyckt om tidigare - men inte för likt - helt enkelt därför att detta aktiverar större delar av hjärnan.

När vi hittat den musik som har den rätta balansen för just oss, får vi ökad hjärnaktivitet som skapar njutning, ibland så intensiv att vi får gåshud. Den ökade hjärnaktiviteten styr också vilken musiksmak vi utvecklar.

Hjärnaktiviteten frigör en kemisk glädjekick. Förenklat kan man säga att glädjekicken är det evolutionära belöningssystem vi är utrustade med, som styr våra beteenden och handlingar men som vi sällan är medvetna om. Läs mer under rubriken nedan "Musikens påverkan".

Med detta soloalbum ville jag låta alla beslut i hela musikprocessen – att komponera, arrangera och spela in, godkännas endast utifrån glädjekickarna i min hjärna. Jag måste känna njutning av det jag producerar, annars får jag jobba på tills den kemiska duschen infinner sig. 
Inget musikverk är färdigt förrän den intensiva reaktionen infunnit sig. Därför finns det inte heller något att skylla på när albumet nu är klart. Jag hade inte kunnat göra ett bättre album med glädjekicken som beslutsfattare.

..

Musikens påverkan

År 2005 kunde två musikforskare i Kanada till slut visa att delar av hjärnan (nucleus accumbens) som förknippas med vårt självbelöningssystem, aktiveras när vi lyssnar på musik som vi tycker om. Detta kan mycket väl vara ett "sex, drugs and rock´n´roll"-centrum i hjärnan, som en av forskarna faktiskt uttryckte det.

Men hur kan musik aktivera de delar av hjärnan som annars förknippas med vårt självbelöningssystem?

När en levande varelse beter sig på ett sätt som gynnar artens fortlevnad får den en kemisk glädjekick i hjärnan. Ett system som ökar möjligheterna till överlevnad. Fundamentalt är förstås att äta och att föröka sig, vilket ger belöning med olika må-bra-substanser. Och även i många andra sammanhang, inte minst sociala, får vi våra belöningar. Även droger går denna väg i hjärnan. Men var kommer då musiken in? Musik har inte den klara överlevnadsvinst som förknippas med mat eller sex, inte heller visar den beroendeframkallande egenskaper som förknippas med missbruk av droger.

Ändå spenderar den genomsnittliga personen en ansenlig mängd tid att lyssna på musik, och betraktar den som en av livets mest njutbara aktiviteter.

Nu är det inte bara självbelöningssystemet som dras igång av musik. Musik startar skeenden i hjärnan som i sin tur sätter igång förändringar i hela kroppen. Nästan alla hjärnans regioner aktiveras. Detta inkluderar vägar både i hjärnans högre kognitiva center; i storhjärnan samt i lägre mer primitiva center. Musik medför aktivitet i den del av hjärnan som sammankopplas med det autonoma nervsystemet och som kan framkalla fysiska reaktioner, såsom svettningar, sexuell upphetsning och "kårar längs med ryggraden". Musik kan också ändra bland annat hjärtpuls, andning, blodtryck, hjärnvågor, nivåer av signalsubstanser som dopamin, adrenalin, noradrenalin och serotonin.

Oavsett om du är medveten om det eller inte, försöker din hjärna ständigt att räkna ut vad nästa musikaliska skeende kommer att bli, när du lyssnar på musik. Lyssnar du på musik med samma tonspråk som du växt upp med, vet du vilka de fortsatta möjligheterna är. Din hjärna har sammanställt en statistisk karta över de mest sannolika och minst troliga fortsatta skeendena. Om musiken fortsätter att pricka de mest sannolika skeendena, blir du snart uttråkad. Och om det alltid är de minst sannolika, kan du bli irriterad. Detta varierar förstås från individ till individ. En del vill ha fler förutsägbara händelser, andra färre. En del av oss föredrar trygghet framför överraskningar och vice versa. Poängen är att när just du hittat den musik som har den rätta balansen för just dig, får du ökad hjärnaktivitet och går igång på den musiken. Det här påverkar också vanligtvis på vilket sätt vi utvecklar vår musiksmak.

Vi tenderar att tycka om musik som skapar balans mellan det vi känner igen och det som är nytt, balans mellan det enkla och det komplexa och generellt det som liknar det vi tyckt om tidigare (men inte för likt), helt enkelt därför att detta aktiverar större delar av hjärnan.

Det finns ingen speciell genre som har större påverkan än någon annan, ingen unik musikstil som engagerar hjärnregioner på ett mer sofistikerat sätt än andra. Musikupplevelsen är individuell och bygger på dina preferenser, (det du personligen föredrar), som du faktiskt började bygga upp redan på fosterstadiet. Ju större (positiv) hjärnaktivitet musiken skapar, desto större påverkan har musiken på dig och ju mer tycker du om den. Om du lyssnar på musik som inte sätter igång någon aktivitet i hjärnan alls, kommer du att vara tämligen likgiltig inför den. Men musik kan även skapa obehag. Om du hör musik som du tycker riktigt illa om, kan den ge aktivitet i helt andra delar av hjärnan, till exempel den delen som ger dig ”kamp- och flyktreaktion”. Du kan bli upprörd och kanske börja svettas och bli riktigt arg. Musik har använts som tortyr. Ett exempel är när USA invaderade Panama 1989. Man visste snart vart landets ledare tagit sin tillflykt. Efter att i flera dagar, dygnet runt, bombarderat det området med tung rock på mycket stark volym, kapitulerade slutligen ledaren Manuel Noriega. Bland annat lär man ha använt gruppen Van Halens hitlåt ”Panama”. En talesperson hävdade senare att musiken användes huvudsakligen för att förhindra tjuvlyssning av förhandlingarna, och inte som ett psykologiskt vapen utifrån Noriegas förmodade avsky för tung rock.

Det enda som återstår av det gamla hierarkiska tänkandet kring musik och indelning i högt och lågt, är förstås musik som identitetsskapare. Man kanske kan tro att det bara är ungdomar som använder musik som identitetsmarkörer, men det tycks fortsätta mer eller mindre hela livet igenom, enligt två forskare.